Bokmässa, fyrbäbblor, Facebook och Pippi

På tiden att det bloggas lite igen. Vad har jag att säga den här gången? Jo...

För det första så har Krystplatt Kacsnutt skaffat en Facebook-sida. Ja, alltså inte en grupp. Det är gammalt. Nu har vi en sida. Ni, vet en sådan som man kan gilla. Så gör det! Där dyker saker upp oftare än på bloggen. Alltså: Gå till http://www.facebook.com/barnboken och gilla-klicka, så får du koll på saker vi sysslar med och tycker är intressanta!

En grej vi har påbörjat på Facebook-sidan är en samling av fyrbäbblor. Än så länge finns där två stycken. Sven Nordqvists ursprungliga, och den här som jag har ritat:

Nu är uppmaningen till dig förstås att hjälpa oss att utöka samlingen. Gör en egen fyrbäbbla i din egen stil med precis vilken teknik du vill, och visa resultatet för oss!

För det nästa, så är det dags för Kronobergs Bokmässa på lördag. Jag kommer att vara där för såväl Krystplatt Kacsnutt som Svenska Superserier och Berättelser från Trakten. Klockan ett ska jag sätta mig i en röd soffa och säga intelligenta saker om sagor och fantasy. I övrigt lär jag främst sitta bakom ett bord och sälja serietidningar. Mer information om mässan finns på http://www.vaxjo.se/bokmassa

För det sista, så läste jag nyligen Pippi Långstrump går ombord, och tänkte att den här boken kan det ju finnas saker att säga blogga om. Men så tänkte jag även att jag först också skulle läsa tredje boken. Det har jag inte kommit till ännu. Och nu efter Eske Wollrads uttalanden har en hel hög människor redan hunnit driva sig till att säga ett och annat om Pippi. Som vanligt, när det gäller åsikter som yttras på Internet, har det sagts både kloka och dumma saker. Fast det verkar som att de flesta är överens i det här fallet, oavsett om de är kloka eller dumma. När jag har läst Pippi Långstrump i Söderhavet, ska jag fundera över om jag har något att tillägga.

På lördag ses vi i Växjö Stadsbibliotek.
        /morbror Oa

Kulturhuset i Stockholm och biblioteket i Växjö

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit besöka landets största seriefestival. Alltså Small Press Expo på Kulturhuset i Stockholm. Har det någonting med barnböcker att göra då? Jo, det finns faktiskt inte bara en, utan även en annan serieskapare som också sysslar med barnböcker. Och jag träffade några sådana.

Att jag skulle träffa illustratören till Herbert & tidsmaskinen (en bok vi funderade på att ha med i vårt uppfinnarprogram (som är inspelat, men ännu ej redigerat) men som vi beslöt att spara till ett program med tiden som tema) var lite oväntat. Att jag skulle träffa killen som spelade Godzilla i spexet Elisabeth av Västgöta Nation i Uppsala var ett snäpp oväntatare. Men det som var oväntatast av allt var att det skulle visa sig att de båda var samma person. Det vill säga Jonas Anderson. Han var vänlig nog att ge mig ett signerat exemplar av sin bok Monster på vita duken (som vi kan få anledning att återkomma till i samband med vårt tänkta skräckavsnitt). Dessutom bidrog han (och många andra av festivalens besökare) till författandet av Ninja Rövardotter, som jag hade tagit med mig.

En annan barnbok jag inskaffade och fick signerad var Den flygande kaninen och jätteapan av Johan Wanloo. Att jag köpte just den berodde på att författaren hävdade att det var den bästa i serien. Jag hade en fundering om att skriva en recension om den, men frustreras för mycket av att jag saknar första delen. Boken jag köpte får mig ju att undra om den flygande kaninens ursprung... och om det kanske är så att man får veta något därom i den första boken. Det ska jag ta reda på någon dag.

Men den här gången var det alltså något annat jag tänkte skriva om. Har det något med årstiden att göra, kanske? Nä, det har det inte. Även om jag faktiskt skulle kunna slänga ur mig några åsikter om årets sommarlovsprogram, reflektera över varför sommarlovsteatern envisas med att byta namn hela tiden, eller tipsa om att Barbro Lindgren sommarpratar den trettioförsta i denna månad, så var det faktiskt ytterligare en annan grej som drev mig till att skriva ett blog-inlägg just nu.

Jag såg nämligen en liten utställning på Växjö Stadsbibliotek, och tänkte att den kan man ju passa på att tipsa om medan den fortfarande pågår. Utställningen heter När tidens tand blir en nagel i ögat och handlar om barnböcker på teman som anses vara tabu. Vissa av ämnena är, trots tabustatus, ganska vanliga i barnböcker. Vi har ju själva fått ihop en hel trave böcker om döden och vet att det finns många fler. Inte så konstigt, eftersom ämnet i fråga alltid har varit ofrånkomligen aktuellt för alla människor i alla kulturer överallt. Andra ämnen har det traditionellt inte funnits några barnböcker om, fast det har kommit fler och fler på sistone. Exempelvis hade vi med utställningens utbud kunnat utöka litteraturlistan till vårt gay-avsnitt en aning. Ytterligare andra ämnen verkar ha en tendens att bli mer och mer tabu efter hand. Bland annat hänvisas det till Pija Lindenbaum som berättar om en bild i Else-Marie och småpapporna som hon aldrig skulle ha vågat göra nu. Redan på 90-talet blev bilden censurerad i Amerika. Författaren ombads göra en ny bild där bokens huvudpersoner i stället för att vara nakna i ett badkar, iklädda baddräkter skulle bada i en simbassäng. Om hon mellan gapskratten lyckades åstadkomma den efterfrågade bilden, eller om den nya världen fick nöja sig med en snäppet bildfattigare utgåva av Else-Marie and her seven little daddies har jag inte fått klart för mig.

Utställningen består av en samling böcker om de berörda ämnena (Några av böckerna ligger i en hög på ett bord tillsammans med några

böcker om leksaker från dåtiden (vilket beror på att det precis bredvid finns en (också väldigt intressant) utställning om just sådana).) samt en vägg prydd med ett tidningsurklipp och några papper som presenterar ämnena i fråga. Det sista pappret nämner också några ämnen som utställningen inte riktigt hunnit gå in på. Bland annat frågas det om stympningsscenerna i bröderna Grimms Askungen (Aschenputtel) någon gång har illustrerats ordentligt. Det närmsta jag hittar är Joanna Rubin Drangers version (Hennes bok Askungens syster och andra sedelärande berättelser innehåller ett flertal olika mer eller mindre askungerelaterade serier. Bland annat den vars namn ingår i titeln på boken, och en annan som är en nyillustrering av bröderna Grimms version av sagan (i Britt Gerda Hallqvists översättning). Det är den senarenämnda jag syftar på.) där ingreppet faktiskt visas, men tolkat på ett mindre traditionellt sätt. Det är inte styvsystern själv som stympar sin fot, utan mamman, som på bilden är iklädd läkarmundering. Det verkar sannerligen som att den här sagan är ytterst aktuell i denna nutid.

Mitt budskap är: Behåll tår och hälar! Du är vacker som du är. Och utställningen finns kvar på biblioteket till trettonde augusti.

        /morbror Oa

Det är en bok!

När jag klev in på biblioteket idag fick jag syn på en bok. Det var Det är en bok! (It's a book). Mitt intresse fångades av att den var skriven av Lane Smith, och vidhölls av denna passage:

LJS: rrr! K? lol!
JIM: :( !  :)

Om det är bra eller dåligt att använda sådana uttryck i en bok, vet jag inte, men det är om inte annat intressant genom att (än så länge i alla fall) vara ovanligt.

Det visade sig förresten att han som skrivit boken inte alls är samma person som spelade Perry White i Lois & Clark, men när jag blev helt klar över den saken hade boken redan blivit läst.

Handlingen: En apa läser en bok och en modern åsna undrar vad det där är för något. Hur scrollar man? Hur styr man? Hur kopplar man upp sig? Hur loggar man in? Svaret på alla dessa frågor är att det gör man inte. Det är en bok.

Apan pratar med brunaktiga serifer och åsnan pratar med blå grotesker (Det brukar anses att serifer är lättast att läsa i tryckt text, medan grotesker är lättare att läsa på skärm. (Åtminstone när det gäller lågupplösta skärmar.)) Det finns en mus också, och den pratar med röda kapitäler. De har också serifer eftersom musen är på apans sida. (Den bor i apans hatt, och gör entré genom att lyfta på sagda hatt, som svar på åsnans fråga om var musen är. Den datorvane åsnan tänkte förstås på en annan sorts mus. (Det vill säga ett pekdon. Inte något annat med samma benämning som det är lätt att hitta bilder av på Internet.))

Eftersom varje figur har var sitt typsnitt behövs inga extra ord för att förklara vem som säger vad. Berättaren kan alltså rationaliseras bort, vilket leder till att orden blir rätt lagom många. Max fjorton per sida, och oftast betydligt färre. Men detta avbryts för en stund när apan visar åsnan hur boken ser ut på insidan:

"Arrrrrrrhhh!"
Long John Silver nickade.
"Då är vi alltså överens?"
Han lösgjorde sitt breda svärd och brast ut i ett vansinnesskratt:
"Ha! Ha! Ha!"
Jim stod som förstenad. Nu var hans sista stund kommen.
I fjärran såg han plötsligt - ett skepp! Ett brett leende spred sig över pojkens ansikte.

Tydligen är det alltså Robert Louis Stevensons Skattkammarön (Treasure Island) som apan sitter och läser. Åsnan tycker att det är för många bokstäver i boken och skriver därför om sidan enligt det inledande citatet.

Men till sist blir åsnan för nyfiken och blir sittandes med boken i flera timmar, och vill inte lämna tillbaks den till apan. När apan därför avser att gå till biblioteket, säger åsnan "Lugn, jag laddar ner den när jag är klar."

Jag fattar inte.

Varför ska man ladda ner boken när man är klar? Vad syftar åsnan på? Är det något nytt Internet-fenomen som jag inte hängt med på där man laddar ner saker när man är klar och detta leder till att man inte behöver lämna tillbaks saker till apan man lånat dem av? Och här satt jag och trodde att jag hade lite koll. Jag som till och med började twittra igår!

Eller är det författaren som inte har koll? Eller översättaren? Suzanne Öhman är faktiskt lite misstänkt. Hon använder ju ord som "texta". På svenska heter det väl ändå "essemessa"?!

Kan man vika hörnen på den?

Nej, det är en blog.

        /morbror Oa

Cheshire Crossing

Jag tänkte tipsa om en serie jag hittat i den världsvida väven. Det är kanske inte precis en barnserie, men är man intresserad av barnböcker finns vissa förutsättningar för att man ska uppskatta den. Vill du uppleva den innan du läser mina reflexioner kring den, ska du klicka här. Nu!

Serien i fråga heter Cheshire Crossing och är gjord av Andy Weir (som sedan tidigare är känd för serien Casey & Andy (som fakiskt inte är särskilt lik Cheshire Crossing, men likväl är oerhört skoj (om jag får säga vad jag tycker (och det får jag (ju))))). Scenen är en inrättning driven av Ernest Rutherford med hjälp av Mary Poppins och en kille som heter Lem (vilket enligt vad jag kunnat forska fram, tycks vara en förkortning för Lemuel Gulliver). Till denna inrättning kommer seriens huvudpersoner, tre flickor som träffar varandra för första gången och upptäcker att deras bakgrunder är väldigt lika. Var och en har bollats runt mellan olika mentalsjukhus sedan hon påstått sig ha besökt en annan värld. Deras namn är Wendy, Alice och Dorothy.


Ehm... Jaha, en Trollkarlen från Oz / Alice i Underlandet / Peter Pan -crossover-serie alltså. Den har jag bestämt hört talas om, tänker någon eventuellt. Men innan du får för dig saker ska jag tydliggöra att det finns mer än en serie som använder ovan nämnda tre flickor som huvudpersoner. Den mest kända är möjligen Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie. Bortsett från den uppenbara likheten, tycks Cheshire Crossing och Lost Girls inte ha särskilt mycket gemensamt. För det första är Lost Girls pornografisk. (Andy Weir har rent av sagt sig föredra att betrakta Lost Girls som CheshireCrossing-slash, eftersom Cheshire Crossing hann komma ut före Lost Girls. (Första delen av Cheshire Crossing kom ut en månad innan sista delen av Lost Girls.)) En annan skillnad gäller hur gamla de tre flickorna är. I Moores version har de alla olika åldrar. Det baseras delvis på när originalböckerna kom ut. Alice's adventures in Wonderland kom 1865, det vill säga fyra decennier innan Dorothy och Wendy sågs till för första gången, så att Alice är synligt äldre än de andra är inte så konstigt. Men att Wendy är äldre än Dorothy, måste så vitt jag kan lista ut vara Moores egen konstruktion. Weir har också tagit sig friheter när det gäller deras åldrar. Men han har i stället valt att göra dem jämngamla. Prologen till första delen av Cheshire Crossing utspelas 1904 och visar hur Alice hittas liggande på marken efter att ha varit försvunnen (till Underlandet får man förmoda) i sex dagar. Huvudhistorien börjar en sida och sex år senare.

Detta är inte det enda som skiljer Cheshire Crossing från sina förlagor. Weir lägger in en hel del egna idéer i historien. (Det hade ju blivit något mindre intressant om han inte gjorde det.) I hans version har till exempel var och en av de tre huvudpersonerna en egen magisk förmåga. Alice kan använda vilken spegel som helst för att förflytta sig till Underlandet (Författaren har här bestämt sig för att Underlandet och Spegellandet är samma land. Det låter konstigt så länge man anser att det finns något som heter Spegellandet, men är lättare att acceptera när man erinrar sig att originaltiteln på Alice i Spegellandet är Through the looking-glass, and what Alice found there och till skillnad från den svenska titeln alltså inte nämner namnet på platsen, men där emot hur Alice tog sig dit.) och Dorothy kan via "There is no place like..."-metoden teleportera sig till Oz och tillbaks igen (Om samma metod även duger för att ta sig till andra platser är ännu inte helt tydligt.) utan hjälp från några som helst silverfärgade röda skor. Skorna finns visst med (vilket också är något som skiljer från originalet, i vilket Dorothy blev av med skorna under hemfärden från Oz) och visar sig vara mycket användbara, men deras funktion är inte den Dorothy tidigare trott.

När det gäller de saker Weir inte har hittat på själv, verkar det som att han i allmänhet rättar sig efter filmerna till större del än böckerna. Kapten Krok saknar alltså sin vänstra hand. Oz har bara tre häxor. Och Peter Pan har fått för sig att det är en bra idé att klä ut sig till Robin Hood. Som den besserwiser jag är ägnar jag förstås en liten stund åt att störa mig på detta. Jag har ju läst böckerna och vet att de som bara sett filmerna inte har en aning om hur det gick till på riktigt! Likväl förmår jag inte vara opåverkad av filmversionerna, och när Krok gör entré i Cheshire Crossing undrar jag om han verkligen kan se ut så där. Det kan han förstås. Hjärter Dam är en annan figur vars utseende tydligt skiljer sig från Disneys tolkning. Men mer än att nämnda kapten och drottning inte ser ut som sina animerade motsvarigheter, reagerar jag på att de ser ut som varandra. Faktum är att nästan alla i serien är väldigt lika. Samma hakor, samma näsor, samma kroppsbyggnad. Detta leder inte till någon förvirring eftersom det är lätt att känna igen historiens olika personer på deras kläder, men visst hade det kunnat vara trevligt med lite variation. Med tanke på att Andy Weir har utnämnt sig själv till världens lataste serietecknare (även om jag själv nog snarare skulle nominera David Lynch eller Ryan North till den titeln) känns valet att använda dessa enhetliga utseenden rätt passande. (Tar jag inte fel är Cheshire Crossing gjord i Illustrator, vilket gör det ganska enkelt att återanvända grafik.)

En annan konsekvens av att vara världens lataste serietecknare, och en konsekvens jag sörjer betydligt mer, är att det inte har kommit någon ny del av serien sedan början av 2008. Efter att med fjärde delen ha avslutat det inledande äventyret, tröttnade Weir. Inte på historien, men på att göra bilder. Ett manus till del 5 (och gissningsvis en klase delar till) har han fått ihop, och han har dessutom lyckats anlita en tecknare, men tyvärr inte en tecknare som slutförde sin uppgift. Så att vi någonsin får läsa fortsättningen är tyvärr ingen självklarhet.

Detta tycker jag förstås är väldigt synd. Jag har glatt mig åt de första delarna och hoppas på att få glädja mig åt fortsättningen också. Och även om del 4 tog hand om de lösa trådarna från tidigare nummer, avslutade den med att dra fram ett knippe nya. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över hur seriens värld kommer att utvecklas. En serie som i grunden är en crossover kan enkelt fortsätta med sina crossover-fasoner. Kan man åka till Underlandet som Alice, till Oz som Dorothy och till Aldriglandet som Wendy, känns det inte långsökt att man också skulle kunna åka till Landet i Fjärran som Bosse, till Drömrike som lille Nemo, till Mumindalen som Susanna eller till Ingaria som en viss herr Jenkins. För övrigt kan man ju undra över diverse obesvarade (och för den delen oställda) frågor gällande exempelvis vad som hänt med Wendys bröder, eller var Ozma håller hus. (Hon är ju förresten inte den enda Oz-invånaren som frånvarar i serien, men kanske den vars frånvaro är påtagligast. (Jag lockas här att bjuda på en redogörelse för hur många Oz-böcker det finns, men bestämmer mig för att spara den till en eventuell annan gång.))


Får vi någon gång veta vad Andy Weir har för svar på dessa frågor? Inte vet jag, men jag tänker hoppas.
Klappa om du tror på älvor!

        /morbror Oa