Augustpriset, gay-tema och teaterbesök

Vi har nu hunnit med så många som två program i den fjärde säsongen. Den andra november invigde säsongen med gay-tema. Vi pratade om Malins mamma gifter sig med Lisa av Annette Lundborg och Mimmi Tollerup-Grkovic, Lill-Zlatan och morbror raring av Pija Lindenbaum samt Prinsessan Kristalla av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

De därpå följande veckorna fick vi av olika anledningar ställa in programmet, och säsongens andra blev av först idag, och eftersom idag även är dagen då Augustpriset delas ut, valde vi just Augustpriset som tema. Vi tittade På Pija Lindenbaums Siv sover vilse, och funderade över om den skulle vinna i år. Dessutom kollade vi in några vinnare från tidigare år: Min syster är en ängel av Ulf Stark och Anna Höglund, Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum, Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm, Var är min syster? av Sven Nordqvist samt Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius. Efter denna koll kan vi dra vissa slutsatser om hur man bör göra för att vinna Augustpriset.

Båda programmen innehöll även var sitt teaterreportage som frångick temat. Eller gjorde de det? Stina Berges bok Va säger du nu då? (som en av pjäserna bygger på) har också fått pris. Det är inte Augustpriset. Och faktum är att jag inte lyckas lista ut vilket pris den fick. Men Michael säger att den har fått pris, så då får man väl tro på det. Och hur är det med Thomas och Anna-Clara Tidholms Ture blåser bort? Kan man vara säker på att den frångå temat? Nä, bara om man utgår från att Ture är heterosexuell, och det vore det väl lite väl normativt att göra.

Hur det än förhåller sig med det, så finns varje reportage i två versioner. En består av enbart ljud och kunde höras i de nyligen sända programmen. Den andra innefattar även bild och kan ses på YouTube... eller här:


Ture blåser bort av Hedmans Teater. De turnerar fortfarande med pjäsen. Just nu är de i Borlänge.


Vad sägeru nu då? av Pygméteatern. Nästa chans att se föreställingen kommer första december i Stockholm. Innan dess kan de även ses framföra pjäserna Röd måne och Gubben och blomman.

Men... Vad var det vi sa om Augustpriset? Jo... Ska man vinna Augustpriset är det en fördel om man heter Ulf, skriver om döden och innefattar "min syster" i titeln. Vargar är också populärt. Fast i år var det faktiskt Skriv om och om igen Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman som vann. I och för sig har Ylva Karlsson skrivit om döden förr. Dessutom är ju Ylva och Ulf praktiskt taget samma namn.



Lilla Augustpriset fick Verklighetsprojektet av Isabella Nilsson. Mycket mer än så verkar ingen vara intresserad av att berätta när det gäller den kategorin... hur mycket jag än googlar. De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg och Att överleva dagen av Brutus Östling, vilka vann priset i var sin av de två återstående kategorierna verkar det dock gå att hitta lite av varje om... men inte här.

De två kommande måndagarna kommer temat att vara pirater respektive ninjor. För närvarande ser piraterna ut att ha övertaget. Vi har en hel hög med bilderböcker på det temat, som vi ska prata om nästa vecka. Ninjorna ser det värre ut för. Men de har i alla fall två veckor på sig att samla ihop böcker. Känner du till några, vore vi tacksamma för tips.

Den förtrollade hatten

Strejk hos hattmakaren fick till följd att såväl v. 40 samt 41:s upplaga av Du är inte klok barnboker fick ställas in.

Säsongspremiär flyttas så till v. 42 där det väntas inslag om dockteaterföreställningen Ture blåser bort samt recensioner av böcker på temat gay med anledning av National Coming Out Day (11/10). Pirattemat skjuts därmed upp till obestämt datum emedan hattemat utgår och istället får se sig representerat med denna bloggpost.

Föremål för granskning är bilderboksklassikern Den förtrollade hatten (The Hat) med text och bild av Tomi Ungerer (i översättning av Marianne Gerland-Ekeroth).

Boken kretsar kring en hög hatt som en dag blåser av sin ägares huvud och som med vindens hjälp förs till den fattige veteransoldaten Benito Badoglio's huvud. Väl där visar den sig snabbt vara såväl en lyckobringare som världsförbättrare. Hatten hittar en försvunnen sällsynt tofshöna, räddar en rik turist från en fallande blomkruka m.m m.m alltmedan Benito Badoglio cashar in på hattens förtjänster. Till slut får Benito prinsessan efter att hatten stoppat dennes skenande häst. Det blir giftermål och väl på resan till smekmånad blåser hatten av Benito. Benito låter dock hatten flyga då paret vill hinna fram till sin destination innan soluppgången...

Så.. Till att börja med ställer jag mig frågande till över-
sättningen av bokens titel. Är det verkligen så att hatten är förtrollad? Vem är det isåfall som har förtrollat den? Och där berättelsen hyser drag av saga - en fattig man blir under berättelsens gång rik samt vinner prinsessan - saknar historien den så för sagan viktiga avslutande sensmoralen. Nej, troligare är att hatten symboliserar någonting. En tolkning kan vara att hatten symboliserar nuet då båda hattbärarna låter hatten blåsa iväg under förevändningen att dem inte har tid att hämta den. Upplevelsen av nuet går förlorad i jakten på nästa njutning.

Happy Coming Out Day
/ Pappa Blipblip

Ture blåser bort

Som ni märkte, blev det inget program igår heller. Det beror på att strejken i tandkrämsfabriken fortfarande inte är över.

Men nästa vecka kan vi lova nästan säkert att säsongspremiären blir. Vid det laget pratasomenpirat-dagen förbi sedan över en vecka, men vi har konstaterat att säsongspremiären måste ha pirat-tema i alla fall. Annars blir det diskriminering nämligen, eftersom vi ska ha ninja-tema den trettionde november.

Dessutom finns det idag annat att blogga om än pirater. Låt oss utgå från ett evenemangstips:

Hedmans Teater är på turné med föreställningen Ture blåser bort. Tionde september hade de premiär i Strömstad och om allt går enligt planen kommer de i och med finalföreställningen i Sala den tolfte december ha spelat pjäsen sjuttioen gånger på fyrtiotvå olika orter. Just nu är de i Ronneby och på lördag har de hunnit hit till Växjö för att spela på biblioteket klockan 11:00 och 14:00. Hm... Både elva och två... Då blir det ju fler än sjuttioen föreställningar...

Vi kommer förstås att vara på plats för att rapportera om denna kulturhändelse, och som bekant är det viktigaste när man ser en pjäs eller en film som baseras på en bok, att man klagar på att den inte är som originalet. Därför har jag idag varit på biblioteket i Hovshaga och lånat boken Ture blåser bort av Anna-Clara och Thomas Tidholm. När jag ändå var igång fick jag med mig Ture skottar snö också. Ture borstar tänderna samt Ture sitter och tittar har recenserats i tidigare program.

Ture blåser bort handlar om att Ture blåser bort. Inte bara om att Ture blåser bort, utan också om att Tures hund Hej blåser bort tillsammans med honom. De blåser förbi giraffer, fast de vill stanna och hälsa på dem. De blåser förbi städer, fast de vill stanna och köpa tandkräm. De blåser förbi hav, fast de vill stanna och tvätta fötterna. Men längre än till stjärnorna förmår vinden inte ta dem, och således ramlar våra hjältar från denna höjd. Oskadda når de marken. De landar precis vid Tures lilla hus, och det påpekas vilken tur det var. De äter middag och lägger sig sedan i sängen för att sova. Där slutar boken.

Men vem är Ture egentligen? Hur gammal är han till exempel? Är han vuxen eller barn? I illustrationerna ser han ganska barnslig ut (men de är enkelt utformade så det är inte uppenbart att det är menat så). Dessutom beter sig Ture på ett sätt som de flesta vuxna inte gör. Å andra sidan har han ett eget hus. Och hatt. Om Ture nu är vuxen... Är han i så fall utvecklingsstörd? Eller beror hans inställning till omvärlden på att han är oerhört mycket intelligentare än de flesta? Vem vet? Vem vet? På lördag ska jag i alla fall få se en tolkning av Ture. Kan det ge en djupare förståelse för hans själsliv, tro?

Hör hur de tjutande stormarna gny, vråla och gny, vråla och gny!
/morbror Oa

Fredsduvan

Och så gick en vecka. Höstvaka firades på Hovshaga. Höstsånger sjöngs. Scones åts. Hösthälsningar skickades. Och... några dagar senare var det måndag igen. Och fast vissa framsteg hade gjorts gällande de tekniska problemen strejken på vapenfabriken i Rotum återstod ännu ett viktigt moment innan allt var i ordning.


Det hela leder alltså fram till att säsongspremiären skjuts upp en vecka till. Och tjugoförsta september ligger ännu närmre den nittonde än vad den fjortonde gjorde, så det tycks även vettigt att Pirat-temat följer med till det nya premiärdatumet.


Men det är inte bara pirater som har en högtidsdag i den nära framtiden. Det är också snart dags för fredsdagen. Eftersom säsongen nu börjar senare än tänkt, blir det inget program med fredstema, men när jag nu har varit på biblioteket och letat efter böcker till det tänkta programmet får jag väl åtminstone ta och skriva något om det.


Att hitta böcker om fred var inte helt simpelt, så jag fick vidga temat något, och när jag lämnade biblioteket hade jag med mig en bok om fred och tre böcker om krig. Man skulle kunna se det som att jag har vidgat temat så långt det bara går, för att även inkludera motsatsen till det tänkta temat. Men jag skulle snarare säga att fred och krig som ämne är ungefär samma sak. Och detta menar jag då inte enligt Ingsoc-definitionen. Vad jag menar är att det är svårt att prata om det ena utan att prata om det andra. Uppnår man det ena blir avsaknaden av det andra väldigt påtaglig. Och råder det ena på en plats är det väldigt intressant att motsatsen råder någon annanstans.


Den bok jag lånade som handlar om fred heter Fredsduvan (Die Botschaft). Den är skriven av Friedrich Recknagel, illustrerad av Vlasta Baránková och översatt av Karin Mossdal. Och även den handlar om krig. Eller åtminstone om hotet om krig.

En gång för länge sedan fanns det två kungariken, STORA RIKET och VIDA RIKET. Aldrig hade det varit några strider mellan dem och inga krig, för i båda rikena regerade kloka kungar. Människorna levde lyckliga och deras kungar besökte varnadra ofta.

Så börjar boken. Inga problem än så länge alltså, men så fort man vänt på bladet inträder intrigen: Vida Rikets kung dör och ersätts av en ung man med andra prioriteringsordningar. Det första denne nye konung gör är att kräva att Stora Riket byter namn. Att något annat rike än hans eget skulle vara störst, större eller stort är vad vi kallar hädelse. Och svarar Stora Riket inte på kravet inom sju dagar, blir det krig!


Ska man verkligen rätta sig efter den här sortens fasoner? Frågan diskuteras och även om det framläggs olika åsikter om den, kommer man till slut fram till att freden är viktigare än landets namn. Kungen skriver ett brev. "STORA RIKET ändrar sitt namn," står det helt enkelt. Vad de ska ändra det till står det till min frustration där emot inget om.


En duva skickas iväg för att leverera brevet till Vida Riket. Men för att komma dit måste den trotsa hagelstormar, kyla, hunger, rovdjur, pilbågar och själva tiden. Ja, den har ju bara sju dagar på sig.


Något tilltufsad når den i alla fall fram till Vida Rikets kung, vilken med åsynen av den stackars duvan (som han faktiskt känner sedan tidigare) plötsligt inser vad han håller på att göra. Något krig ska vi inte ha. Och Stora Riket kan få behålla sitt namn om de vill. Vad betyder ett namn? Allt slutar lyckligt... så vitt vi kan se.


Men jag blir lite nyfiken på vilka besvär dessa händelser har satt igång. Det måste ju vara ett jättejobb att byta namn på ett land. Det är ju besvärligt nog att byta namn på ett sjukhus. Tänk om de redan har satt igång processen borta i Stora Landet! Informerat alla myndigheter. Utformat en ny grafisk profil. Bytt ut skyltar och... Ja, jag kan bara börja tänka på allt vad det måste innebära... Inse vad irriterade de måste bli när duvan kommer tillbaks och berättar att de har gjort allting i onödan!!


Ha det fridfullt till nästa vecka!
/morbror Oa

Hösten

Idag var det tänkt att säsongens första program skulle sändas, men på grund av tekniska problem strejk på fjäderfabriken, verkar det som att vi får skjuta upp det en vecka. Den nittonde september firas pratasomenpirat-dagen och därför kommer säsongspremiären den fjortonde att ha pirater som tema. Parkpirater, hemgjorda pirater, drömpirater och till och med dinosauriepirater. Pirater, helt enkelt.

En närmre förestående högtid är höstvaka. Det kommer vi att fira den tolfte september (Plats och specifikt klockslag är ännu obestämt, men det lär bli någonstans i eller i närheten av Växjö.) och som en förvarning om detta skulle dagens program ha haft hösten som tema.

Det låter kanske inte så spännande, men när jag var på biblioteket och letade efter böcker med gula löv på omslaget hittade jag flera stycken som jag tyckte om. Jag valde ut några stycken och nu ligger fyra temaenliga böcker här bredvid mig.

Det vill säga... Skynda, skynda, Nilla lilla! (Hurry, hurry, Mary dear) av N.M. Bodecker och Erik Blegvad (i översättning av Lennart Hellsing) har egentligen inte hösten, utan vintern som huvudperson. Men illustrationerna börjar med vackra höstbilder. Färgglada löv. Mogna frukter. Flyttande fåglar. På historiens sextonde sida börjar det snöa och från och med den sjuttonde håller vi oss inomhus.

Anna Bengtssons Kookaburran och Sjöhästen börjar "Det var en gråkall dag i oktober. Kookaburran var på väg från sitt arbete på fjäderfabriken." så den är utan tvivel en höstbok. Boken bjuder på en intressant inblick i sjöhästarnas kultur. Historien bekymrar sig inte över om kookaburror kan andas under vattnet eller om sjöhästar kan simma på land... eller om de nu går... fast de inte har ben. Flyga kan de inte i alla fall. Och det är ett bekymmer.

Kan jag gifta mig med en sjöhäst som inte kan flyga?

Det är Kookaburrans stora bekymmer. Får de varandra på slutet, tror du? Du får väl läsa boken... eller se musikalen. För det finns faktiskt en sådan... listade jag ut precis. Den är skriven av Johan Bernander och tonsatt av Jan Lindell och har varit föremål för en akademisk uppsats av Carolin Nordstrand.

Veckans klassiker är Ocke, Nutta och Pillerill av Elsa Beskow. Henne finns det dubbel anledning att prata om.

En höstorm kom och ryckte och slet i ekens blad.
"Hurra, nu får vi flyga!" skrek Pillerill så glad.
Han slängde sig på magen på närmsta blad i hast,
och Ocke följde efter och höll sig stadigt fast.

Ännu en höstbok alltså. Två ekollonspojkar singlar ner med ett löv och får sedan besvär med att ta sig hem igen. Förutom att ha skrivit en bok som följer dagens tema är hon aktuell genom en utställning på Nordiska Akvarellmuséet. Flera hundra av hennes akvareller ställs ut fram till den trettonde september. Passa på att se den om du kan ta dig dit... och ge oss gärna en rapport efteråt!

Associationer till Elsa Beskow får jag när jag läser den fjärde boken på dagens tema. Det är Moster Jajjas katter av Laura Trenter och Joakim Lindengren. Precis som i många av Elsa Beskows böcker är varannan sida i färg och varannan monokrom. Det är inte riktigt den typ av siluetter som Elsa Beskow gärna använde. I varje bild finns någon vit detalj. Men det vita hålls just också till att vara detaljer. I stort sett är bilderna svarta och ramar ofta in texten på ett snyggt sätt.

Historien kan beskrivas som en klassisk whodunit... med de mindre klassiska elementen att brottet inte är ett mord utan urinering i köket, att de misstänkta är katterna Bettan, Döden, Bastis och Selene, samt att brottet utreds av morbror Jocke som själv hittar på ett flertal otroliga motiv och alibin för dem.

Illustratören är mest känd som serietecknare och att han har intressen åt det hållet kan man lätt ana av bilderna. Färgillustrationerna innehåller många detaljer och flera referenser till olika serier. Jag hittar Adamson, Ernie, Batman samt katterna Klas, Felix och Gustaf. (Och namnet Bastis får mig också att tänka på en serietidningskatt... men troligen har de båda fått sitt namn från samma inspirationskälla.) Men det är inte bara seriekatter som syns på kattmatsburkarna. Där finns också foder av märkena Cheshire Cat Food, Pussi Galore Pudelragu och Tudor. Och när Döden luras av en massa möss utklädda till hundar, ses bedragarna bära ut all mat de hittar i köket genom kattluckan. Bland annat bär två av mössen på ett paket Uncle Fausts kärnfria russin. Gissa vilken hundsort de är utklädda till!

God höst!
/morbror Oa

Kristalla, Petronella och Bullerbång

Jag börjar dagens skrivelse med ett evenemangstips: Nästa torsdag (alltså den trettionde juli) klockan 12:00 kommer en debatt med titeln Du sköna nya sagovärld hållas på Klara Caféscen i Kulturhuset i Stockholm som en del av Pride House 2009.

Flera bokförlag kommer att delta i debatten. Ett av dem är Vilda. Men så vitt Google vet ligger fokuset främst på Sagolikt Bokförlag. På deras hemsida hittas en del information om deras tre utgivna böcker Prinsessan Kristalla, Kalle med klänning och Jag älskar dig så mitt hjärta brister samt de kommande böckerna Syster Varg och Vem kan älska Ella?. Alla är skrivna av Anette Skåhlberg och illustrerade av Katarina Dahlquist.

Själv blir jag särskilt intresserad av Prinsessan Kristalla. Den utgår från en väldigt klassisk grund: Det finns en prins, en prinsessa och en drake. Men när man väl har de här tre kan man använda dem på många olika vis. Skulle vi fortsätta lika klassiskt hade prinsen dödat draken och fått prinsessan (oavsett vad prinsessan hade sagt om saken).

Prinsessan Kristalla är inte den första sagan som knuffar på dessa konventioner. När jag var liten såg jag en tecknad film om en prinsessa som hette Petronella. Ska man vara noga så fanns det ingen drake i den, men det fanns någon typ av drakman som fyllde en liknande funktion. Han hade rövat bort en prins nämligen. Prinsessan Petronella gav sig ut för att rädda prinsen. Dylikt hade förväntats av henne om hon hade blivit en Peter i stället för en Petronella, och det var i sin tur vad hennes föräldrar hade förväntat sig. När Petronella nu hade blivit en Petronella tyckte de inte att det var lika uppenbart att hon skulle ge sig ut och dräpa drakar, men eftersom prinsessan inte hörde några bra argument för att hon skulle stanna hemma, satte hon strax kurs mot drakmannens tillhåll. Väl framme hittar Petronella prinsen i en solstol där han ligger och löser korsord. Drakmannen verkar inte ha behandlat honom särskilt illa. Dessutom verkar han betydligt mer intressant än den där tafatte prinsen. Till slut är det alltså prinsessan och drakmannen som får varandra. Prinsen ligger kvar i solstolen med sina korsord och tycks inte fundera alltför mycket över vad som händer omkring honom.

En likhet mellan Petronella och Kristalla är att båda är förtjusta i draken. Skillnaden är att i Kristallas fall så är det faktiskt prinsessan (det vill säga henne själv) som draken vaktar. Det har hennes föräldrar ordnat. Den prins som lyckas döda draken ska få prinsessan. Kristalla som inte alls tänder på djurplågeri tar det som sin uppgift att beskydda draken från hotfulla prinsar.

En tredje berättelse som kan vara värd att nämna är Sagan om prinsessan Bulleribång av Lena Frölander-Ulf och Mikaela Taivassalo. Prinsessan Bulleribång ger sig, i likhet med Petronella, ut för att rädda en prins. Till skillnad från Petronella som bestämmer sig för att rädda en prins, vilken hon nu än lyckas få tag i, är Bulleribångs mål att rädda en specifik prins som hon redan är förlovad med. På väg till drakens torn (där prinsen sitter som en manlig Rapunzel och låter skägget hänga ut genom fönstret) träffar prinsessan på ett antal olika varelser som är till hjälp eller besvär för henne. Till en av dem byter hon bort sitt svärd som hon tänker att hon nog ändå inte behöver. Anar vi att även denna prinsessa ska bli vän med draken? I så fall anar vi fel. Att Bulleribång gör sig av med svärdet är inte en handling av pacifistisk övertygelse och fast hon har visat prov på diplomati /psykologi / empati vid sina tidigare konfrontationer, tar hon itu med draken genom att slå den i huvudet med en sten.

Så vi har alltså två exempel på prinsessor som räddar prinsar. Och önskas ett exempel till kan jag ju nämna Per Gustavssons Så gör prinsessor och dess uppföljare. Men hur är det med Kristalla då? Räddar hon någon prins? Nej, det gör hon inte. Hon bryter en konvention till. För att kunna försvara draken bryter hon sig ut från tornet och beger sig till den nära boende svärdsmiderskan. Och det är henne hon gifter sig med på slutet.

Så vad händer när man bryter konventionerna på det här viset? Blir sagorna automatiskt parodier? Eller rentav slash? Det beror förstås på läsarens förväntningar. Har man inte hunnit skaffa sig en massa fördomar (vilket man stundom påstår att målgruppen (det vill säga barn) inte har) hänger man knappast upp sig på att just den här sagan parar ihop två kvinnor. Det är ju en mindre detalj. Har man där emot en specifik uppfattning om vad en saga kan och inte kan innehålla kan det ligga nära till hands att påstå att det inte är fråga om en riktig saga. Då jag själv är gammal nog att ha samlat på mig en hel del fördomar blev jag aningen tveksam när jag hörde talas om boken. Och reagerar jag på det sättet betyder det säkerligen att en bok som Prinsessan Kristalla behövs.

Ha det sagolikt!
/morbror Oa

Sommaren

Sommar blir det inte av väder. Det är klart att man vill att det ska vara soligt på sommaren, men det vill man ju vanligtvis under resten av året också.

Ur planeringssynpunkt tycker jag att det vore enklast om alla kunde komma överens om att sommaren pågår från tolfte juni till och med tolfte september. Det är nämligen vad jag rättar mig efter. Alltså menar jag att det är sommar nu.

Skulle jag tvingas byta definition, skulle jag föredra att avgöra om det är sommar eller inte genom att titta i tablåerna för tv och radio. Även med den metoden skulle man konstatera att det är sommar nu. Allsång sjungs i både Göteborg och Stockholm. Morgnarna börjar med lovteater i radio och sommarlovsprogram i tv. Lovteatern har jag tyvärr missat hittills, så den förmår jag inte recensera. Sommarlov 09 har jag där emot sett ett antal avsnitt av, så det skulle jag kunna ha mer att säga om. Men idag tänkte jag prata mer om ett annat program.

Det radioprogram jag ännu inte har nämnt är Sommar i P1. Och varför vill jag komma in på det? Är det några barnboksförfattare i årets uppställning av pratare? Ja. Helena von Zweigbergk pratade i tisdags, på måndag blir det Hasse Alfredson, och den fjortonde juli är det Katerina Janouchs tur.


Gösta Knutsson sommarpratar inte i år, och det har nog ganska mycket att göra med att han är död. Men så länge han levde var han en väldigt flitig sommarvärd. Fyrtiotvå sommarprogram gjorde han. Hur kunde han hinna det mellan 1959 och 1973? frågar någon förvirrat efter att ha räknat ut en subtraktion på rutat papper. Men det hela förklaras med att det under de första åren programmet sändes var fullt brukligt att samma person höll flera program under samma sommar. 1961 fick man till exempel höra Gösta tio gånger om man höll radion igång. Sju år senare hade han dragit ner till ett program.


Ett helt annat program om Gösta Knutsson hörde jag på P1 idag. Tyvärr missade jag början... och mitten... och nästan slutet. Att höra programmet efteråt på SR:s hemsida lyckas jag inte med, men det kan ju mycket väl bero på datorn jag sitter vid just nu. I hopp om att det går bättre för er, hänvisar jag er till arkivet för SR Minnen.


Om man skulle rätta årstiderna efter vädret, hade man kunnat säga att det är sommar nu.

Temaförslag för säsong 4

Enligt gällande plan kommer fjärde säsongen av Du är inte klok barnboken att sträcka sig från sjunde september till och med fjortonde december 2009. Vilka teman programmen kommer att ha är inte slutgiltigt bestämt, men preliminärt ser schemat ut enligt nedan.

Har du en idé om en bok eller en låt som passar in på något av dessa teman? Eller har du en idé om något annat tema som vore intressant? Hör av dig! Alla tips uppskattas.

/morbror Oa

• 7/9 Höst-tema (med anledning av årstiden som ska vakas in 12/9)
• 14/9 Pirat-tema (med anledning av pratasomenpirat-dagen 19/9)
• 21/9 Freds-tema (med anledning av fredsdagen)
• 28/9 Baknings-tema (med anledning av kanelbullens dag 4/10)
  
• 5/10 Huvudbonads-tema (med anledning av den galne hattmakarens dag 6/10)
• 12/10 Gay-tema (med anledning av kommaut-dagen 11/10)
• 19/10 Språk-tema (med anledning av ordboksdagen 16/10)
• 26/10 Döden-tema (med anledning av CAPSLOCK-DAGEN 22/10 och halloween / alla helgons dag 31/10)
  
• 2/11 Pappa-tema (med anledning av fars dag 8/11)
• 9/11 Extrem-tema (med anleding av rekord-dagen)
• 16/11 Juridik-tema (med anledning av domsöndagen 22/11)
• 23/11 Kommunism-tema (med anledning av köpfria dagen 25/11)
• 30/11 Ninja-tema (med anledning av ninjans dag 5/12)
  
• 7/12 Uppfinnar-tema (med anledning av Nobel-dagen 10/12)
• 14/12 Jul-tema (Hur skulle man annars kunna få sålt en boxer i porslin i naturlig storlek?)

Banansång

Som vi tidigare har nämnt fyller Lennart Hellsing nittio år i år. Igår, mer specifikt. Och det senaste avsnittet av K special, som sändes just igår, handlar om honom.

Idag firas fruktens dag och det i kombination med Lennart Hellsing motiverar mig att dela med mig av den här texten:

Om bananer hade mun och hade tunga
Skulle du få höra små bananer sjunga
Men nu har dom varken munnar eller tungor
Och förresten inte heller några lungor

Om bananer hade öron till att höra
Men se höra kan bananer inte göra
Om dom sover skall du inte tro dom vaknar
Fast du skriker i dom öron som dom saknar

Alla skogens fåglar skulle sitta stumma
Om bananer skulle börja slå på trumma
Slå på trumma slå på trumma men vadå med?
För bananer har ju ingenting att slå med

Om bananer hade ben men dom har inga
Därför får du aldrig se bananer springa
Om dom kunde springa sprang dom hela dagen
För att slippa åka kana ner i magen

Tanken på bananer som faktiskt kan göra allt det där som Lennart Hellsing påpekar att bananer inte kan, skulle kunna bli en bra grund för en skräckfilm.

Nu är det förresten rätt säkert att säsong 4 av Du är inte klok barnboken sätter igång den sjunde september. Vi har börjat fundera över teman till de olika programmen. Troligen dyker en preliminär lista upp i näst blog-inlägg.

Tjenare och mors!
/Morbror Oa

Minus och Stora Världen

Säsongens sista program sammanföll med tredje måndagen i maj. Det vill säga Mirakelmåndagen. Därför hade vi superhjältetema. Vi recenserade några böcker som handlade om superhjältar eller liknande och några som inte gjorde det, men som hade titlar som hade kunnat funka bra som superhjältenamn enligt en välbekant nomenklaturkonvention: Fågelmannen, Sälflickan, Buffelkvinnan, Gycklarpojken och Stjärnflickan.

I höst kommer vi med nya program. Och det påståendet får förstås var och en av er att fråga vad ni ska göra med hela sommaren. Och då svarar jag att förutom att bada och äta jordgubbar och gömma sig under maskrosorna, så kan man ju sätta sig vid en dator någon gång ibland. Och då inte bara för att läsa denna blog, utan också för att kika in den i skrivande stund alldeles nya Facebook-gruppen KRYSTPLATT KACSNUTT.

Vad är det för snabla namn på en grupp? frågar sig genast en ansenlig klase människor, men människor som har läst Sven Nordqvists Minus och Stora Världen tenderar att höra till en annan klase.

"Du vill väl ha en vimpel" sa han medan han applåderade sig själv med två
händer. Och innan Minus hann svara höll de två andra händerna upp en vimpel där
det stod KRYSTPLATT KACSNUTT."Här har du en vimpel. 'Fyrbäbblans Fanclub' står
det på den. Snyggt va?"

Fyrbäbblan är en intressant varelse som beskrivs lite tidigare i boken.

Rätt som det var hörde Minus att det kom någon springande bakom honom och ropade
gällt: "Hej grabben! Vänta lite ska jag visa dig något!" Jisses! Det var en
fyrbäbbla! Sådana hade han träffat förr. De var inte farliga, men de var
tjatiga. Skulle alltid skryta och visa sig bäst. "Hej du grabben! - Hej, hej. -
Kul att träfas - Hej du. Jättetrevligt!" babblade fyrbäbblan och sträckte fram
alla fyra händerna. De har nämligen fyra armar och fyra ben och fyra huvuden."

Denna fyrbäbbla är alltså inte unik i Minus' värld. Det finns fler, och även om de kanske inte är så vanliga, så är detta inte första (och troligen inte heller andra) gången Minus träffar en. Han har en bestämd uppfattning om hurudana fyrbäbblor är till sättet. Om det är en fördom från Minus sida eller om det faktiskt är fyrbäbblornas ofrånkomliga natur att vara tjatiga, skrytsamma och bekräftelsesökande, tydliggörs inte. Några fler fyrbäbblor syns inte till i boken (och så vitt jag vet ej heller i några andra böcker).

Det mål Minus har i berättelsen är att bege sig till Stora Världen. För honom, liksom för flera av de personer han träffar på sin resa, är Stora Världen ett konkret geografiskt begrepp. Han frågar vid upprepade tillfällen om vägen till Stora Världen och får så småningom veta att man kommer dit genom att följa en väg som kantas av gula stenar. Efter hundra stenar är han framme. Problemet är att vägen delar sig ibland och gula stenar finns åt alla riktningar. Vid varje vägskäl måste han fråga någon om den fortsatta vägen. Även vid sista vägskälet träffar han någon, men då glömmer han bort att fråga och blir således tvungen att chansa. Han fortsätter räkna stenarna men kommer aldrig till hundra innan de tar slut. Och då är han hemma vid sitt eget hus. Då bestämmer han sig för att skjuta upp sin tur till Stora Världen till en annan dag.

När Minus tittar ut genom sitt fönster på bokens sista sida, kan han inte se några gula stenar (men han vet ju att de finns där). Så vad har hänt? Jo, Minus har gått hemifrån med Stora Världen som destination. På vart och ett av de tio första uppslagen i boken träffar han en person (eller en grupp personer, som till exempel de tre vise männen) som har en stark koppling till ett specifikt tal. (Fyrbäbblan dyker alltså upp på det fjärde uppslaget.) Från var och en av dessa tio aktanter får (eller tar) Minus ett föremål. Från och med det elfte uppslaget börjar han göra sig av med föremålen genom att ge bort dem till olika personer (som inte har så mycket med några specifika tal att göra). När han kommer hem igen har han lika många saker som när han gick hemifrån. Och några gula stenar syns inte till... som sagt.

Vi har alltså anledning att ifrågasätta berättelsens modalitet. Har allt det här som hänt verkligen hänt? Eller har det bara hänt i Minus' fantasi? Eller är det en blandning av verklighet och fantasi? Ja, att Minus har gått ut på promenad finns det väl ingen anledning att betvivla. Men var han på denna promenad med om allt han var med om? Förekomsten av häxor, jättar och andra underligheter kan få många att tvivla. Men hur är det med fyrbäbblor?

Till skillnade från häxor och jättar, är fyrbäbblor inte ett fenomen som har etablerats genom hundratals år av tidigare berättelser. Likväl påstås det att Minus har mött fyrbäbblor förr. Det (ur vårt perspektiv) paranormala började alltså inte i och med att Minus gav sig iväg mot Stora Världen. Redan innan hade han träffat på fyrbäbblor. Men när? Och var? Och var det någon mer med och såg det? Känner Minus' mamma till att det finns fyrbäbblor? Eller skedde dessa tidigare konfrontationer, precis som bokens huvudsakliga berättelse eventuellt gör, i Minus' fantasi?

Boken ger inget tydligt svar på sådana frågor, och det är troligtvis författarens avsikt. Om det är fråga om fantasi eller verklighet är fritt för tolkning. Dubitativ modalitet kallas det, om jag inte missminner mig.

ABC

I måndags inföll Star Wars -dagen och det uppmärksammande vi med en rymdspecial. Böckerna (inklusive dem jag hade lånat på biblioteket) tog Pappa Blipblip med sig hem, så dem kan jag inte skriva mycket om. Ett och annat konstaterande gjorde vi i alla fall i programmet. Som att Rasmus Nalle är lite mer teknologiskt realistisk än Barbapapa. Det vill säga: När Rasmus Nalle bygger en rymdraket misslyckas han... första gången.


Idag blir det inget program, eftersom... det inte blir något program idag. Därför kan vi åter känna oss lättade över att det finns fler radiokanaler och att det går program på dem också. Och dagens avsnitt av P4 Extra gästas av Lennart Hellsing. Han fyller nittio år snart.

1945 visade sig både Pippi Långstrump och Mumintrollet för allmänheten för första gången. Och det var också då Lennart Hellsings första bok kom ut. Sedan dess sägs han ha åstadkommit ett tresiffrigt antal böcker till.

I huset jag befinner mig i nu, kan hans sånger hittas i flera böcker. Dessutom hittas två Pixi-böcker i vilka han har sammanställt ett antal barnramsor. Men den enda bok jag hittar här som innehåller Lennart Hellsings egna verser och inga andra, är ABC.


I boken föräras varje bokstav i alfabetet en rimmad vers på fem rader (utom Q som får nöja sig med två rader och W som inte får vara med över huvud taget) men vilken rad som rimmar på vilken tillåts variera. Att en vers hör ihop med en specifik bokstav innebär inte att bokstaven förekommer många gånger i versen, men att den inleder den. I gengäld kompletteras varje sida med en allitteration på den aktuella bokstaven, samt en liten samling av bilder av föremål som börjar på bokstaven.

Att författaren inte allitererar de huvudsakliga verserna beror knappast på att han prioriterar en handling. Det som händer i verserna är nämligen mest absurditeter som styrs utav rimorden. Illustratören Poul Ströyer har fått tolka detta så gott han kan. Och han har till och med lyckats att (med eller utan hjälp från textförfattaren) lista ut vad som menas med:

Lappricka Pappricka vart bär det hän
på ben utan knän genom skog utan trän?
-Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

Mycket handling finns som sagt inte i boken, men en hel del intratextualitet har författaren kostat på sig. Vi träffar till exempel på Daniel Doppsko, Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis, Petronella och ännu fler figurer som har synts till i andra verk av Lennart Hellsing.

Många av verserna är bekväma att läsa, men andra har en lite knepigare rytm. Vill man veta hur de ska (eller kan) läsas, får man väl titta på PennFilms animerade version av boken.


Nästa måndag är det Mirakelmåndagen. Det vet jag inte riktigt hur vi ska uppmärksamma. Kolla in programmet, så får du se... eller... höra... heter det ju.

Grattis, Totte!

Inte är vi det enda radioprogrammet som gärna pratar om barnböcker. Senaste delen av Snittet i P1 uppmärksammar till exempel Tottes 40-årsdag (ungefär 36 minuter in i programmet).

Vad innehåller du detta program som gör det till ett program värt att skriva löpsedlar om? Jo, en nakenchock! Det är i samband med denna som det tydliggörs att "Totte och Malin är olika för när Totte blir stor, ska han bli pappa och när Malin blir stor, ska hon bli mamma."

Likväl hävdar böckernas författare Gunilla Wolde att Totte "är det lilla barnets figur. Han växer aldrig." Så fast han har funnits i fyrtio år har han inte blivit stor, och det där om att han ska (eller ens kan) bli pappa verkar inte vara sant.

Så där, ja. Nu har jag hittat en dramaturgisk lucka. Nu är jag stolt.

På onsdag är det romernas nationaldag, så vi har en fundering om zigenar-tema på måndag. Men det har inte varit så lätt att hitta temaenliga bilderböcker, så det kanske blir påsk-tema i stället... eller inget tema alls. Nå, bokförslag mottages tacksamt.

Vi hörs...
/Morbror Oa

Kalle Anka i vilda västern

Med anledning av NAFS(k):s nationaldag i fredags, bestämde vi oss för att låta dagens program ha Disney som tema. Kanske inte så mycket Walter själv som de karaktärer och berättelser som hans företag med varierande omsorgsnivå har kräkt ur sig genom åren.

Således packade jag en gul tygkasse med böcker märkta "Walt Disney's Klassiker", "Walt Disney's Stjärnböcker", "Walt Disney's Sagoteater" (och "Walt Disney's Musiksaga" som serien senare bytte namn till), "Kalle Ankas Bokklubb", "Piff & Puff -böckerna" samt "Disney's Sagoböcker".

När jag och Pappa Blipblip (eller vad det nu är han kallar sig nu för tiden) kom till studion kunde vi snart konstatera att maskinerna inte var på vår sida idag. Så det blev inget program. Detta, ska jag tydliggöra, hade inget som helst med tekniska problem att göra. Studentradion i Växjö har nämligen aldrig tekniska problem. Att programmet ställdes in berodde helt på strejken i von Ankas skateboard-fabrik. Det står på Internet, så det är sant.

Om det hade blivit ett program, hade jag i alla fall recenserat Kalle Anka i vilda västern och Nalle Puh och I-ors svans. Nu när det inte blev det... tänker jag i alla fall skriva några ord om en av dem.

Kalle Anka i Vilda västern (Donald Duck, lost and found) ingår i serien Walt Disney's Stjärnböcker. Boken är tryckt 1969, skriven av Carl Buettner och illustrerad av Bob Grant och Bob Totten. Det mest intressanta är kanske att översättningen är gjord av Erna och Gösta Knutsson. Fast boken blir ju inte bra för det.

I bokens början befinner sig Musse Pigg och Kalle Anka på en flotte och den allra första meningen lyder "Kalle Anka var ivrig att hoppa i land på Tom Sawyers ö." Och det gör han också. Musse vill titta noga på allt de går förbi, men Kalle springer vidare och försvinner (lost).

Nu frågar man sig: På vilket sätt är detta Tom Sawyers ö? Var är Tom? Och varför springer det omkring en massa snorungar överallt?? Jag gissar snart att historien, fast det är utelämnat av texten, utspelar sig på Disneyland. Googlande efter "tom sawyers ö" styrker denna teori.

Historien fortsätter med att Musse letar efter Kalle. Vid ett fort träffar han Långben (iklädd davycrockettmössa) med vars (föga imponerande) hjälp, han listar ut att Kalle har gått till indianerna. De båda blir förskräckta, men Långben laddar sitt gevär som förberedelse för att bege sig till indianlägret och rädda Kalle. Men innan de hinner någonstans närmar sig en fjäderskrud som, när den kommer närmre, visar sig bäras av Kalle (found).

Det som har hänt hos indianerna är alltså att Kalle har utnämnts till hövding. Se'n kan han visst gå sin väg igen, men tvingas släpa omkring på en massa tunga fjädrar. Och där är boken slut.

Vad har hänt egentligen?? Ungefär ingenting. Kalle och Musse semestrar på Disneyland. (Jag tolkar det som att Långben jobbar där eller något liknande.) Och Kalle blir indianhövding. Men varför??? Det får vi aldrig veta. Och dessutom... Äh! Det här var helt enkelt ingen särskilt bra bok.

Nalle Puh och I-ors svans tyckte jag bättre om, men jag nöjer mig med att konstatera det. Någon utförligare recension om den blir det inte. Inte idag i alla fall.

Inte heller tänker jag låta detta inlägg innefatta de reflektioner över Kalle Ankas Bokklubb som jag annars hade tänkt få med i programmet om det hade sänts. De reflektionerna hade i så fall lett in på att Pappa Blipblip gjorde en recension av Pingvinen som alltid frös... men det kan vi ju fortfarande hoppas att han ska göra.

Med vänliga kvackningar...
/Morbror Oa